känns som att spänningen stiger och alla förväntar sig något sjukt maffigt
minnne, men så är det inte. jag älskar detaljer och småsaker, därför är det
sådana jag minns. det har inte hänt speciellt stora grejer i mitt liv, tycker jag,
och därför blir det att jag tar vara på det som är smått och kanske obetydligt
för andra

jag minns inte mycket alls från när jag var liten, allt det är som bortblåst.
vilket jag tycker är lite trist, för jag älskar att tänka tillbaka och minnas hur
det kändes och vad jag tänkte. men någonting som jag minns var första gången
jag var med i kören. när jag tänker tillbaka nu inser jag hur jättetöntigt och
trist allt det där var, men just då bubblade hela min mage av lycka. jag minns
till och med att jag hade min ljusblå favoritkjol och en vit tröja på mig

vad jag minns nu för tiden är hur olika kyssar smakar, hur många trappsteg
det finns i olika hus jag varit i, hur det kändes att leka i bollhavet på macdonalds,
doften i paris.

summan av kardemumman blir alltså att jag inte har något 'favourite memory'
utan jag samlar på mig så många jag kan och tänker tillbaka och njuter. att minnas
är fint, förutom när man fastnar i minnena och inte lever i nuet, för nuet är ju
egentligen allt som spelar roll. vad som hände igår ska inte påverka morgondagen,
även om det ofta gör det och ställer till en himla röra. minnen är bra och jag är full
av sådana, det är bra