nu: inspektera stort blåmärke på höger smalben (aj, ja), måla naglar, sjunga högt, mysa med mor, tagga
sen: park, öl, vänner, sol (om den går i moln dör jag), glädjee
senare: buss, vänner, hus, mys, pepp

marit bergman är allt bra fin ibland i aprilsolen med kaffekoppen
i handen och leendeeeeeeeee. har en smultronplanta (äntligen) så
alla snälla själar är välkomna på smultronparty i sommar ifall den
är villig att ge mig några

idag har jag köpt ett par shorts och en blus på humana. fattig_student
men glad_student


massa massa massa lår lår lår  jaja jojo det är ju där shortsen sitter såatteh.
världens töntigaste små shorts och jag är störtförälskad. lyyys solen, lyyys så att
jag kan använda tills de faller isär i sömmarna

blusen är hemlig osv så den får ni inte se. annars? jag hoppar rundor och glädjs åt
framflyttad hemtenta, siestabiljett och en mor som gör världens godaste broccolisoppa.
har smygpanik inför nationella för att jag inte alls känner mig redo och det är jobbigt
eller egentligen inte alls jobbigt men ja ne wä ööe

känns som att spänningen stiger och alla förväntar sig något sjukt maffigt
minnne, men så är det inte. jag älskar detaljer och småsaker, därför är det
sådana jag minns. det har inte hänt speciellt stora grejer i mitt liv, tycker jag,
och därför blir det att jag tar vara på det som är smått och kanske obetydligt
för andra

jag minns inte mycket alls från när jag var liten, allt det är som bortblåst.
vilket jag tycker är lite trist, för jag älskar att tänka tillbaka och minnas hur
det kändes och vad jag tänkte. men någonting som jag minns var första gången
jag var med i kören. när jag tänker tillbaka nu inser jag hur jättetöntigt och
trist allt det där var, men just då bubblade hela min mage av lycka. jag minns
till och med att jag hade min ljusblå favoritkjol och en vit tröja på mig

vad jag minns nu för tiden är hur olika kyssar smakar, hur många trappsteg
det finns i olika hus jag varit i, hur det kändes att leka i bollhavet på macdonalds,
doften i paris.

summan av kardemumman blir alltså att jag inte har något 'favourite memory'
utan jag samlar på mig så många jag kan och tänker tillbaka och njuter. att minnas
är fint, förutom när man fastnar i minnena och inte lever i nuet, för nuet är ju
egentligen allt som spelar roll. vad som hände igår ska inte påverka morgondagen,
även om det ofta gör det och ställer till en himla röra. minnen är bra och jag är full
av sådana, det är bra

idag är en fin dag för söndagar och jag har slutit fred, som ni vet
min fruga var här och det var lika fint som alltid, med solskens-
promenader och hjärtesamtal
april är juli och jag kan inte vara lyckligare över det än vad jag
faktikst är hur mycket vädret påverkar är nästan lite läskigt men
ändå himla bra och fint till och med träden börjar bli iögonfallande
och gröna ihhhhhooo gLäDjEsKuTt
just nu hänger jag och medeltiden lite ihop och jag skriver skriver
på ett arbete, vet inte varför egentligen för jag har hur mycket tid
som helst men det känns som att om jag inte börjar nu så börjar
jag aldrig och då är det lika bra har ändå inget annat för mig
har bakat cheesecake, men inte smakat för den är till imorgon ljuva
lediga måndag bästtttttt
jag har skaffat mig en tumblr också, mest för att jag är så ofantligt
jobbig och inte kan flytta från skrutthålan där jag bor därför flyttar jag
runt på allting annat; möbler, bloggar, känslor, frisyrer, färger, nagellack
osvosvosvosovvvvvvvvvv JAJA
ALLA GILLAR KAKOR TILL OCH MED JAG JA PUSS (BLOGGENS NAMN)


okej, andas likzzzom jag kommer inte sluta skriva här
.. tror jag
ni har bara fler ställen att hålla reda på helt enkelt HIIOOO

The more I tend to think about it, the more I realise how empty and lonely I am. The more I try to reach my hands out to catch it, the further I walk away from it. Like I'm a cloud, yet not that full of curves and fluffly edges - but I have just as big lack of content. Because what I say is always being put together to be something completely different than what I wanted it to be from the beginning. It's like no one ever really listenes, not even me myself. Words are easy to pervert to something different than what it was supposed to be. Add another of those, and the story is no longer the one it was three seconds ago.

*

"You need to talk to somebody, tell somebody about that dark, even black, monster inside of you. It's gonna kill you, you know.."
The silence was suddenly touchable and the uncounciousness filled them both faster than ever.
"It's hard", she whispered.
"It's not hard, you have to be honest! If not to us around you, then atleast to yourself. Or the other way around."

*

To count it all every second passing by, is something hard it's self. And the none-counting is being counted anyway, just to be sure. Tears can never be counted, they always flow into one another, just to mess things up. And sometimes I count you as a tear - someone to mess things up. But I rarely count you as anything.

Every second night I wanna call you and beg you to leave me alone forever. Yet you seem to be a part of the oxygen feeding my lungs every day. And mum always told me breathing is the most inportant thing to do. But she never told me a part of the process can be hurtful and that you can feel like giving up on everything. That's something I've experienced, through my years.

But I never scream, and I rarely ever beg. To say something that you know is gonna last is hard to me. To reveal something deep inside is just aswell hard as humiliating. There are not many individuals surrounding me, who'd understand every word I'd vomit. Which terrifies me, and makes me swallow all that vomit and never let it out. The taste of vomit is one of the worst there is. And it's hard to find the right words, I find it hard to put words on how it all feels deep inside.

Altough I want someone to know, I want someone to understand. I want some kind of magic to strike me, and heal me in just three seconds, I hate waiting. I want to see the change immedeately, or else it just feels like there is none. Or like it's never gonna happen anyway. Seconds are to be counted, after seconds comes minutes and the one after that is way to long to even mention. Yet it's there for me every day of my life. And I have to deal with it, I have to wait and see. I have to count all my countless tears never reaching any boys shoulder. I have to count ever lonely hour of this teenage life, especially in the night. I have to count. Everything.

*

I'm afraid of being left alone on this ice cold world. Alone forever, not ever have I've tasted the love on some boy's tounge. Not ever have I've been falling so deeply inlove, that I could never climb back up.

*

"Take me somewhere special!" I said, with so much happiness jumping out of my mouth I almost fell backwards.
He took my hand and said:
"I'm gonna make you happy."

The road we drove on was bumpy and we both laughed and fell from side to side in your little, red car. The sun was shining and so were we. This was the part of our life when nothing really mattered, apart from ourselves. Everything around us was nothing, and we had everying in the palms of your hands. Your brown arms where glimmering in the reflection of the sun. The smell of sweat was sticky, but none of us cared not even for a milli second. The radio told us that a rainy weather was about to burst out, we looked at eachother and laughed. That's the last heart right laugh I can remember that I've had.

omtalade omtalade kyssar alltså. läppar som möts och pirrande magar ungefär

min allra allra första kyss var en eftermiddag på fritids. jag och en pojke som jag egentligen
inte tyckte speciellt mycket om alls hade placerat oss bakom ett elskåp som fanns på skolans
bakgård. där stod vi. jag tror att jag var ungefär sju år, och att kalla det kyss vore mer att
ljuga än någonting annat. ändå var det första gången jag och en pojke pussades. om man inte
räknar puss-och-kram-pjätt

när jag gick i åttan var jag liten och blyg, och det var killen jag var tillsammans med också. i min
dagbok skrev jag om hur vi pussades och höll handen. om hur magiskt allting var. men precis som
alla andra gånger med män så gick detta åt pipan och jag kan inte längre minnas det fina vi hade,
inte ens när jag läser mina dagböcker. men detta var den första riktiga pojkvännen jag hade, och
på något sätt så spelar det fortfarande roll

hej glad kaffetjej. fredag idag och jag sitter och dricker vin med mina föräldrar och packar
eller slänger ner saker i min stora resväska snart ere paris snart snart snart nyss var det
ju tre månader kvar och nån packningslista var inte ens lönt att skriva (jag har inte skrivit
nån nu heller jag kör på magkänsla weho HaRdCoRe) peppar med massa lyckomusik och
tröjan jag fick ifrån radion som är cool och gangstah och 99% av min packning är olika
former av klänningar och 5 stycken oanvända strumpbyxor, räknar med att jag drar sönder
tre av dem och överlever i resterande två med värsta leendet på mina läppar och tre liter
vin i blodet och parisdoft i håret och önskar önskar att den aldrig ska försvinna men den
kommer försvinna och det kommer allt annat också därför lever jag nu och det är förjävla
fint fint fint fint att andas är fint ändå

i helgen var jag i halmstad hos kära kära m. innan vi drog till b&b för att kolla på gaby and the
guns så åt vi pannkakor på golvet på m's rum

kvällen var hur fin som helst, med massa öl, fina män och lyckofredagsrus. morgonen efter
var lika fin med sol som sken in genom persiennerna och en solskenspromenad till halmias
som är en alldeles förträfflig secondhand affär där jag fyndande bland annat ett par nya skor
som har kommit att bli lite av en faviz

när vi kom hem från halmias bestämde vi oss för att ha trädgårdspicknick. koppen till höger
fyndade jag också på halmias för ynka femton kronor. solen sken, vi lyssnade på ljuvlig musik
och log åt fjärilar och humlor som äntligen vaknat till liv och som kände för att hålla oss sällskap

såhär fin var m

vi åt jordgubbar (ja, utländska men veeEeeEEeem bryr sig egentligen)

till kvällsmat drack vi rött vin och blev blåa om tänderna och - som bilden bevittnar - kycklinglår
med pasta, bröd, sallad och soltorkade tomater

på kvällen kom l efter att ha varit hemma hos sin mormor och morfar och ätit massa gott och
gjorde oss sällskap. vi spelade ölspelet fast med vin och skrattade skrattade skrattade livet
rakt i ansiktet och jag var så lycklig och allt var så fint

vi var sannerligen glada - detta är l och jag

sen var det söndag och den härliga helgen var över. innan mitt tåg skulle avgå satte vi oss i 
en liten park och åt lakritspipor för att de är så tjusiga. solen sken även denna dagen och det
gjorde mig så himlans lycklig

mys

jag med lakritspipa - hejhej

det är april jag har en finfin helg att se fram emot har världens
bästa praktik (fylld med kaffe och musik och trevliga människor)
kanske ska se gaby and the guns imorn med ytterligare lite fint
folk och ja ne trots att april bestämt sig för att efterlikna november
så kan jag inte klaga snart paris också och ja idag har jag glömt
alla mina punkter nån stans på vägen hejho

i alla fall rensade jag skivarkrivet på praktiken idag och jag fann
så himla mycket fina skivor som fick följa med mig hem visserligen
är de flesta bara singlar eller "promos" som man säger HE-HE jag
är sjukt DUKTIG osv men i alla fall jättefint jättebra och jag är glad
med lite ny musik som får äran att underhålla mig på min tvåtimmars-
färd till och från praktiken, löövliii



(var cool och poserade med mina skivor)

(... sen skrattade jag) oj gud vad ajg är hyper känner jag borde gå och lägga mig

sitter och dricker lördagsvin som en annan artonåring. ut finaste finaste glasen. ler på insidan
men måste ju vara hård och cOo0oO0ooO0Oool därav mina stone-face-miner. har klippt sönder min
klänning och mår bra av det för det är coolt osv

i onsdags var jag trött och lite ledsen på dagen på livet på allt eller inget kanske (fast jo) och
bestämde mig därför för att göra drömmar (några med hallon och några utan). det var hemskt
gott och fick mig att bli lite gladare må lite bättre sova gott tills det blev torsdag och livet var bra
igen. jag drack dessutom kaffe ur världens antagligen fulaste mugg, men den bringar leenden och
jag fick den när jag var typ tolv år vilket är fint och den är knäpp och knäppt är fint så det blev
hur bra som helst ändå och den passade fint till trist dum onsdag tyckte jag då

livet är en konstig sak. svårt när man fastnar i sin tomhet och livet passerar framför ens ögon.
försöker blinka för att hänga med, men det går liksom inte. jag har omålade naglar, relativt städat
rum och godis i magen något står inte rätt till men det är lördag och jag har fina planer för kvällen
jag måste ta tag i någonting måste göra någonting annars drunknar jag i det här och jag vet inte ens
varför jag skriver detta osammanhängande jobbiga för jag vet inte ens om jag vill att någon någon
ska läsa det